Vart jag varit framgår tydligt, även vilket klockslag.
Jag ska ta ett par bilder varje dag för att visa andra och påminna mig själv om varför jag inte arbetar bakom ett skrivbord.
Majoriteten av bilderna i utomhusmiljö tar jag direkt från min arbetsplats, det vill säga bilen.

Jag kommer inte enbart att publicera vackra motiv, det kan vara något jag finner intressant eller anmärkningsvärt just för stunden.
Att fotografera till exempel en bilolycka kan tyckas vara olämpligt, men varför då egentligen? Vore det inte för allmänhetens nyfikenhet skulle jag inte fastna i så kallade tittköer ett par gånger i veckan.

Jag är alltså en rattslusk, det ska erkännas. Jag sitter nästan alltid med en portionssnus under läppen, kanske har jag även en läsk i handen och ibland luktar förarhytten inte alls det som anges på doftgranen.
Men jag får ta del av vackra platser och skön natur under betald arbetstid och det är en förmån jag aldrig skulle byta bort, inte ens mot ett gymkort och några fredagsöl.
Snygga receptionister träffar även jag dagligen. Möjligtvis är yrkets baksida att de ser på mig som just en slusk.

För tusan, något så alldagligt som en bilskrot kan vara charmig just då solen går ner bakom skogen. Det gäller bara att vara där.

Idag tog jag bilen till Drottningholm för att promenera i slottsparken. Det kan ha varit inbillning, men det kändes som att folk tittade på mig och tänkte att där går en tragisk jävel utan flickvän.
Parkpromenad är tydligen en paraktivitet och man ska helst hålla någon i handen. Ensam i parken en söndag? Det är ungefär lika illa som att handla på IKEA utan sällskap.

Många nykära par i parken denna eftermiddag.
En tönt med hemmastickad mössa på huvudet böjer sig plötsligt ner, han fyller famnen med löv och slänger över sig själv för att manifestera hur lycklig han är. Den så inihelvete snygga flickvännen skrattar förtjust åt spektaklet.
Det skulle mycket väl kunna hända så jag struntar i att plocka upp efter hunden när han bajsat i en lövhög.

För bara några år sedan var det otänkbart att gå på bio själv. Nuförtiden kan man faktiskt berätta det för polarna utan att de frågar varför, istället säger de att det verkar soft.
Jag måste vara före min tid när jag går där och muttrar över livets orättvisor, ensam i parken en söndag.

Det finns flera orsaker till att jag börjar blogga. Till att börja med har jag precis som alla andra ett stort behov av bekräftelse.

Det är desssutom en annorlunda och spännande form av terapi. Jag har nämligen för avsikt att blotta mig totalt. Pinsamma brister i min så kallade karaktär ska upp till ytan. Sanningen ska aldrig förskönas eller förvrängas.
Jag behöver prata om sådant jag annars inte pratar om och bloggen är ett billigare alternativ än det landstinget har att erbjuda.

I slutändan kommer jag nog mest att skriva om sånt som vanligtvis avhandlas i forum av det här slaget; personliga åsikter och allmän dynga.

Varsågoda, lämna gärna era åsikter och telefonnummer.