Idag tog jag bilen till Drottningholm för att promenera i slottsparken. Det kan ha varit inbillning, men det kändes som att folk tittade på mig och tänkte att där går en tragisk jävel utan flickvän.
Parkpromenad är tydligen en paraktivitet och man ska helst hålla någon i handen. Ensam i parken en söndag? Det är ungefär lika illa som att handla på IKEA utan sällskap.

Många nykära par i parken denna eftermiddag.
En tönt med hemmastickad mössa på huvudet böjer sig plötsligt ner, han fyller famnen med löv och slänger över sig själv för att manifestera hur lycklig han är. Den så inihelvete snygga flickvännen skrattar förtjust åt spektaklet.
Det skulle mycket väl kunna hända så jag struntar i att plocka upp efter hunden när han bajsat i en lövhög.

För bara några år sedan var det otänkbart att gå på bio själv. Nuförtiden kan man faktiskt berätta det för polarna utan att de frågar varför, istället säger de att det verkar soft.
Jag måste vara före min tid när jag går där och muttrar över livets orättvisor, ensam i parken en söndag.